Eftertankar
Väntar vi på Gud eller
är det Gud som väntar på oss?

Ja, det kan man ju undra såhär i adventstider, med dess budskap om förväntan och ankomst. Tänk så många böner som vi formulerat utifrån det förstnämnda.  Vi ber om Guds ledning och hjälp, om att Gud skall visa oss vägen, både för egen del och för kyrka och församling.

Men tänk om det är Gud som väntar på oss. Att vi redan har tillräcklig kunskap om både vart vi ska och hur vi tar oss dit, och det enda som fattas oss är modet, och det faktiska ”görandet”.  Den gamla ordalydelsen ”ordet blev kött” som fortfarande finns i en av våra julpsalmer är både lovsång och utmaning samtidigt.

Det finns flera ”antingen eller” resonemang. Den ständiga frågeställningen om form eller innehåll tex:  Är det hur evangeliet ( eller vilket budskap som helts för den delen) framställs som är det viktiga, eller är det vad som faktiskt sägs som avgör själva ”hörbarheten”. Eller är kanske den avgörande frågan istället var man faktiskt befinner sig?

Evangelisation eller socialt engagemang, bibelstudier eller femkamp, utåtriktad verksamhet eller andlig uppbyggelse, osv. Listan kan göras lång på dessa skenbara motsättningar som fyllt både spaltmeter, sammanträdestid, och diskussionsunderlag.

Har vi kommit närmare någon sorts svar? – Tveksamt. Kanske är hela frågeställningen  felaktig.

I vilket fall som helst så tror jag inte Maria skulle förstått särskilt mycket av resonemanget. I hennes lovsång prisar hon Gud för hans mäktiga verk och handlande. Men mitt i lovsången förutsätts hennes egen medverkan och mycket konkreta och praktiska ”ja” till den Gud som kallar henne.

Ett av de starkaste intrycken från tiden som Bataljonspastor i den svenska utlandsstyrkan i Kosovo är erfarenheten av att få göra något praktiskt och konkret för att hjälpa en människa i nöd. I alla minnesbilder som surrar runt: soldater som lastar matpaket i terrängbilar, 200 skolväskor,  insamling till en generator för en skola, takbygge, och alla samtal med inkommande patruller om vad vi kan göra för att hjälpa dem som de mött, ryms en stor tacksamhet. En tacksamhet över hur mycket ”helhet” och mening som skapas där barmhärtighet uttrycks.

Det får bli min bön i Advent och Jultid – att lite barmhärtighet skulle inkarneras i oss så vi förstår lite mer av det som Maria förstod – om hur allt hänger ihop

Ronny Augustsson


Pastor i Svenska Missionskyrkan, under april - november bataljonspastor för den svenska KOFOR-styrkan i Kosovo, KS 17








Då sade Maria: "Min själ prisar Herrens storhet,   min ande jublar över Gud, min frälsare: han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna. Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig: stora ting låter den Mäktige ske med mig, hans namn är heligt, och hans förbarmande med dem som fruktar honom varar från släkte till släkte. Han gör mäktiga verk med sin arm, han skingrar dem som har övermodiga planer. Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sina gåvor, och rika skickar han tomhänta bort. Han tar sig an sin tjänare Israel och håller sitt löfte till våra fäder: att förbarma sig över Abraham och hans barn, till evig tid."
 
Lukas 1:46-55

Under rubriken Eftertankar finns personliga kommentarer och reflektioner till söndagens bibeltext




Eftertankar



 

Förbönskalendern 
Svenska Missionskyrkans förbönskalender innehåller två förbönsämnen för
varje söndag.

Klicka här för
att ladda hem kalendern »



Själavård på nätet



En skyddad plats där du i lugn och ro kan dela dina personliga livsfrågor med en erfaren pastor.

Läs mer »


Bönerummet

I bönerummet kan du läsa särskilda förbönsämnen »

För att lägga in egna förbönsämnen måste du vara inloggad i Skutan »


Svenska Missionskyrkan