Eftertankar

Gravstensprovet

Ett normalt liv innehåller ungefär 30.000 dagar. För vissa människor kan det bli fler – för andra, oväntat få.

Robert Eliot var en framgångsrik kanadensisk hjärtspecialist. Redan vid unga år ledde han en stor klinik. Allt gick honom väl och han hade fortsatt stora planer men karriären tog en abrupt vändning: ”En dag satt det en elefant på min bröstkorg”, berättar han målande. Eliot var ytterst nära att dö i den sjukdom han själv var specialist på – hjärtinfarkt.

Så gick beslutsamhetens friska hy över i eftertankens kranka blekhet och Eliot började fundera. Levde han det liv han innerst inne önskade? Vad hjälpte det om han så blev en världsberömd hjärtspecialist om han själv skulle dö i infarkt? I sin bok ”Is it worth dying for?” beskriver han bland annat ”gravstensprovet”: Vad skulle du önska att det stod på din gravsten eller att folk sade om dig vid en minnestund? Vad vill du bli ihågkommen för?

En som inte ens hann med någon eftertanke var en man på julsemester med sin familj i Thailand för några år sedan. Han var inte nöjd med boendet som han tyckte låg för långt från stranden men var känd för att vara en slipad affärsman. Efter ihärdiga diskussioner lyckades han förhandla till sig en bungalow i stället. Tyvärr är detta det sista jag vet om honom för tsunamin kom och begreppet ”strandnära” fick en fasansfull innebörd för både honom och familjen. Hur kunde ett ”smart klipp” förvandlas till en sådan tragik på bara några minuter?

Missförstå mig inte! Vi behöver framgångsrika hjärtspecialister och professionell vårdpersonal, goda företagare, duktiga lärare, skickliga hantverkare, konstnärer och musiker – men ingen människa vet hur långt liv jag får. Var finns då någon verklig mästare i sann livskunskap, som gjort gravstensprovet på allvar – och som jag skulle kunna lära mig något av?

Min enda värdiga förebild i detta avseende är Jesus Kristus själv och i söndagens text från Matteusevangeliet 16:24–27, stämmer han sina lärjungar till eftertanke: ”Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sitt liv?”

När livet väl har levts finns inga möjligheter att leva om det och göra andra prioriteringar än de vi redan gjort. Vilken paradox! Den som enbart satsar på att ”leva livet” kan upptäcka att man missat själva huvudpoängen. En krona kan skymma solen, om man håller den för nära ögat. Märkligt nog kan vi som Eliot finna meningsfullhet när vi inser att livet är ändligt. Det vi väljer att göra här och nu, påverkar vad som händer med oss och andra, där och då. Det är nu det gäller, livet är på riktigt – i direktsändning!

Samtidigt är det ett livslångt lärande att följa i spåren efter en så stor mästare som Jesus från Nasaret.

”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig.”

Förneka sig själv? Ta sitt kors? Följa mig? Vad innebär detta? Kanske kan man jämföra det lite med musik.
– Tänk, om jag kunde spela piano så där, sade en bekant till mig efter en gudstjänst.
– Ja, det kan du säkert om du övar 10.000 timmar, svarade jag.

Forskning visar nämligen att det tar cirka 3.000 timmar att bli en hyfsat god amatör på ett instrument och cirka 10.000 timmar för att bli professionell (och jag är bara amatör). Flera studier visar att den sammanlagda tid man övat är en av de viktigaste faktorerna för hur skicklig man är. Däremot har man inte kunnat påvisa några genetiska skillnader mellan musiker och andra. Redan nyfödda barn kan känna igen en melodi som spelats under fosterstadiet och spädbarn på 5 månader kan höra skillnad mellan olika melodier.

Musik finns i alla kulturer och för alla människor men den som själv vill gå i en mästares spår och bli en skicklig utövare måste göra tre saker:

· Förneka att man själv är någon auktoritet på området och inse att det man gör spelar större roll än vem man är, vilka gener eller socialt arv man har.
· Inse att livet är ändligt och att man måste öva nu. Det räcker inte bara med att lyssna.
· Studera mästare på området och lära av dem. Varje teknik kan läras bättre om man observerar en expert. Man kan inte bara läsa en bok och sedan spela fiol.

Idag är det ganska vanligt att människor bär olika typer av kors på sig. Den som bar ett riktigt kors i romarriket under antiken visade tydligt att man hade en dödsdom hängande över sig och inte själv kunde välja väg – och det gör man inte heller om man vill följa en mästare! Om någon vill gå i någons spår är det ju personen man vill följa och inte sin egen favoritväg, beroende på väder och vind just den dagen.

På liknande sätt som med musik, tror jag att nåden räcker till för alla som vill ta emot, men för den som vill gå djupare i lärande och bli en sann utövare räcker det inte bara med att lyssna, eller gå i kyrkan då och då. Ett första steg kan vara att låta döpa sig som en manifestation för sig själv och andra och sedan krävs övning och åter övning och ordentliga studier av den störste mästaren av alla, Jesus Kristus. Hur gjorde han egentligen?

På svenska gravstenar står det sällan så mycket skrivet men vid en kvinnas grav kunde man läsa följande: ”Hon föddes för att dö, men dog för att leva.” Säkert hade hon läst Jesu egna ord i söndagens text: ”Den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det”.



Per-Daniel Liljegren


Ordförande i Svenska Missionskyrkan i Övre Norrlands distrikt, rektor i Tärnaby men bor i Storuman. Skulle vilja utvecklas som amatörprofet.


Under rubriken Eftertankar finns personliga kommentarer och reflektioner till söndagens bibeltext

Eftertankar



 

Förbönskalendern 
Svenska Missionskyrkans förbönskalender innehåller två förbönsämnen för
varje söndag.

Klicka här för
att ladda hem kalendern »



Själavård på nätet



En skyddad plats där du i lugn och ro kan dela dina personliga livsfrågor med en erfaren pastor.

Läs mer »


Bönerummet

I bönerummet kan du läsa särskilda förbönsämnen »

För att lägga in egna förbönsämnen måste du vara inloggad i Skutan »


Svenska Missionskyrkan