Eftertankar
Beslutet i bifurkationen

Vissa dagar är speciella! För lite drygt tio år sedan satt jag plötsligt vid en liten strand mitt i Lappland, mer än hundra mil hemifrån, tillsammans med min fru och en dotter på knappt två månader. Eftermiddagssolen stod ännu högt på den klarblå himlen och värmde skönt! Just när vi äter skinksallad med honungsmelon och de glittrande solreflexerna dansar i kapp längs Umeälven, hör jag mig själv säga:

– Tänk dig: Nu – precis just Nu – bestäms de nästa fem eller tio åren av våra liv!

Jag hade naturligtvis inte en aning om vad som väntade men tänkte på att jag tidigare under våren hade bett en väldigt ovanlig och underlig bön: ”Gode Gud, kan du inte skicka mig till Norrland?” Vilken bön! Fanns det verkligen en Gud som hörde sådana galna böner, och vad skulle min fru säga?

– Är det OK nu då, om jag söker en tjänst var som helst i Sverige, hade jag frågat henne.

– Ja… det är det väl… svarade hon lite motvilligt… men det finns ju många lediga jobb häromkring, tillfogade hon snabbt.

– Jo, jag vet, sade jag, men jag måste få se en skola som tar läroplanen på allvar, innan jag går i pension.

Nu satt jag plötsligt här efter en anställningsintervju som hade handlat om just läroplanen, skolans uppdrag och värdegrund, forskning, projekt, tvärvetenskapliga arbetslag, samverkan med universitet och högskolor, allt för elevernas bästa. Trots sommarlovet var några elever i skolans personalrum! Jag hade jobbat på en friskola tidigare men den här skolan verkade ännu friare – och samtidigt både rolig, seriös och professionell. Något i min allra innersta övertygelse kom i resonans med ett folk jag ville lära känna.

Detta var en speciell dag och jag tänkte: Nu eller aldrig!

(Det som senare visade sig överträffade allt jag dittills hade sett i utbildningssammanhang. På något märkligt sätt fick jag en föraning om detta genom de människor jag möt-te och de dokument jag läste till långt in på natten.)

Jag undrar om det var något liknande Rut tänkte, den där dagen, då hon och hennes svägerska skulle säga farväl till deras svärmor, som bröt upp för att vända tillbaka till sitt land. Tre änkor är på väg men plötsligt står de inför en historisk bifurkation. Men för Rut finns ingen återvändo: Nu eller aldrig!

Hur kunde Rut vara så fast besluten att vilja bekänna sig till den Gud som hennes svärmor menade hade slagit henne? Tydligen var något starkare hos Rut än den bitterhet hennes svärmor kände, över att ha förlorat både man och två söner. Ruts längtan tar överhanden och för henne in i livets ström.

I det läget vet hon inte att hon kommer att bli farfars mor åt en kung. Hon bara följer sin inre övertygelse och den äldre kvinnan, trofast och beslutsamt, hela vägen till Betlehem. Den fortsatta historien är både komisk och gripande för en modern läsare. Johann Wolfgang Goethe menade att Ruts bok var den största novell som någonsin skrivits.

Läser man Ruts bok från början till slut kan man få intrycket att den består av en serie rena tillfälligheter. Men du och jag, vi vet ju hur det var. Det började en speciell dag, en dag för uppbrott, en dag när ett viktigt beslut fattades, ett beslut som handlade om att vilja leva tillsammans med Gud och människor, ett beslut som fick historiska konsekvenser.

Vilken ström följer du i livets bifurkation?
 

Per-Daniel Liljegren



Ordförande i Svenska Missionskyrkan i Övre Norrlands distrikt, rektor i Tärnaby men bor i Storuman. Skulle vilja utvecklas som amatörprofet.






Då bröt hon upp tillsammans med sina svärdöttrar för att vända hem från Moab. Där hade hon nämligen fått höra att Herren hade tagit sig an sitt folk och gett det bröd.
 
Hon lämnade den plats där hon hade bott, och hennes två svärdöttrar följde henne. Men medan de var på väg mot Juda sade Noomi till sina sonhustrur: ”Vänd nu hem till era mödrar, båda två. Må Herren visa trofasthet mot er, liksom ni har gjort mot våra döda och mot mig.Må han ge er båda ett liv i trygghet med hem och make.” Sedan kysste hon dem till avsked, men de började gråta högljutt och sade: ”Nej, vi följer med dig tillbaka till ditt folk!”
 
Men Noomi svarade: ”Vänd tillbaka, mina döttrar! Varför skulle ni följa mig? Jag föder aldrig mer söner som kan bli män åt er. Gå tillbaka! Jag är för gammal för att gifta om mig. Om jag trodde att jag ännu kunde hoppas och redan i natt gav mig åt en man och rent av födde söner, skulle ni då vänta på dem tills de var vuxna? Skulle ni för deras skull stänga er inne, utan någon man? Nej, mina döttrar! Min lott är mycket bittrare än er: Herrens hand har slagit mig.”
 
Då började de gråta igen, och Orpa kysste sin svärmor till avsked, men Rut kunde inte skiljas från henne. Noomi sade: ”Du ser att din svägerska vänder tillbaka till sitt folk och till sin gud. Följ med henne tillbaka.”
 
Men Rut svarade: ”Tvinga mig inte att överge dig och vända tillbaka. Dit du går, går också jag, och där du stannar, stannar jag. Ditt folk är mitt folk, och din Gud är min Gud.
 
Där du dör, vill jag dö, och där vill jag bli begraven. Herren må göra mig vad som helst — endast döden skall skilja oss åt.”
 
Då Noomi såg att Rut var fast besluten att följa henne talade hon inte mer om saken. Så gick de båda tillsammans ända till Betlehem. När de kom fram blev det stor uppståndelse i staden. ”Det är ju Noomi”, ropade kvinnorna
.

Rut 1:6-19



Bifurkation: när vatten överförs mellan två olika strömmande vattendrag eller när ett vattendrag delar upp sig i två grenar

Under rubriken Eftertankar finns personliga kommentarer och reflektioner till söndagens bibeltext

Eftertankar



 

Förbönskalendern 
Svenska Missionskyrkans förbönskalender innehåller två förbönsämnen för
varje söndag.

Klicka här för
att ladda hem kalendern »



Själavård på nätet



En skyddad plats där du i lugn och ro kan dela dina personliga livsfrågor med en erfaren pastor.

Läs mer »


Bönerummet

I bönerummet kan du läsa särskilda förbönsämnen »

För att lägga in egna förbönsämnen måste du vara inloggad i Skutan »


Svenska Missionskyrkan