Svenska Missionskyrkans veckobrev om mission
15 december 2004

Kära missionsvän!

Här kommer en julhälsning från Svenska Missionskyrkan. Tidigare år har vi skickat särskilda brev till tidigare missionärer och volontärer. Det blir inget sådant brev i år, utan via det här veckobrevet kommer julhälsningen. Dessutom annonserar vi i Sändaren. Vi vill på det här sättet tacka för 2004 och för alla goda insatser för vårt gemensamma missionsarbete!

Som en julhälsning bifogar vi tankar som skrivits av vår Mellanösternsekreterare Emanuel Furbacken, då han i samband med en resa reflekterar över fredsbudskapet som kommer nära då han besöker olika platser i Israel/Palestina.

För övrigt kan vi berätta att i början av december arresterades i Kina den kände kristne ledaren Zhang Rongliang. Han har bidragit till ett större samarbete mellan de många olika icke-registrerade kristna grupperna i Kina och var en av de som stod bakom den trosförklaring och upprop till regeringen som publicerades 1998. Amnesty International uppmanar till protester och mer information ges på följande hemsidan.

Den 13 december arresterades också i Beijing flera kända intellektuella, bland dem den kristne författaren Yu Jie. De släpptes dock efter tolv timmar och det är fortfarande oklart orsaken till arresteringen.

Vi ber för situationen i Kina och för de förbönsämnen vi har i vår förbönskalender nedan.

Ett julklappstips vill vi också leverera: Jan Erixon, som skrev en intressant rapport förra veckan om våra kontakter i Ryssland har skrivit en bok om Dostojevskijs andliga resa. Boken har getts ut på bokförlaget Cordia.

Slutligen: Vi är just nu inne i offerperioden för mission i andra länder, den så kallade "Annandagsinsamlingen". Vår ekonomichef Samuel Borg skriver:

Målsättningen för årets insamling till Mission i andra länder är 16,5 mkr. Av detta belopp har till missionsgåvan som förskottsgåvor inbetalats 7.884 tkr, en minskning med 320 tkr (- 4 %) jämfört med föregående år.

Vi behöver således en insamlingshögtid på 8,6 mkr för att nå vårt gemensamt uppsatta mål beslutat i årets kyrkokonferens. Det betyder 500 tkr mer än vad som samlades in på annandagen 2003, dvs en ökning med 6 % behövs. Klarar vi att på varje hundralapp som offrades föregående år lägga till 6 kronor till årets hundralappar?

Med tillönskan om en välsignad helg och offerhögtider som flödar av nåd, glädje och omsorg om missionen.

Vi återkommer med veckobreven på nyåret. Tills dess, Gud med oss!

Bertil Svensson
missionssekreterare

   __________________________________________

Från Nasaret till Davids stad Betlehem…

För tjugo år sedan fick jag första gången möjlighet att besöka det Heliga Landet, då som student på Teologiska Seminariet på Lidingö. Jag fick ett stipendium och tillsammans med andra teologistudenter arbetade vi en månad med den palestinske prästen Elias Chacour på hans skola i Ibillin utanför Nasaret.

Det var en omtumlande upplevelse på många sätt. Först reste vi runt i rekordfart och på tre dagar såg vi alla de stenar och minneskyrkor man brukar se på 10 dagar. Sedan levde vi fem veckor tillsammans med Abuna, de två nunnorna Nasarena och Giselin och de andra ”levande stenarna” i Ibillin. Dessa människor levde mitt i bibelns landskap och historia. De var kristna eller muslimer, palestinier, araber och israeliska medborgare allt i samma person. Det blev långa dagar med ändlösa samtal då vi försökte förstå något av situationen i landet, om hur det var att leva som palestinier i Israel och om hur de levde tillsammans muslimer och kristna från olika traditioner... När jag på kvällarna satt på balkongen hos min värdfamilj och såg utöver Galiléens böljande kullar kunde jag ana varför Jesus inte flyttade till Jerusalem, utan valde att stanna kvar här uppe kring Genesarets sjö med sin verksamhet bland människorna.

Från min dagbok plockar jag några glimtar:
Nu tjugo år senare kommer jag tillbaka till Ibillin och min värdfamilj som jag ännu håller kontakt med. Nu är det en ny generation i familjen som är värdar för mig och delar av min familj. Vi möts i Nasrins hus, maten är god och riklig och gemenskapen varm fast flera av dem bara talar arabiska. När någon i min familj frågar hur de har det, berättar de om att det är svårt att vara andra klassens medborgare i Israel och att det nästan är omöjligt att få jobb, trots universitetsstudier, när man är palestinier. Under dagarna vi är där dyker föräldrar och flera av Nasrins syskon och syskonbarn upp för att möta oss. Vi hinner även med ett besöka Mar Elias skola, skolan där jag jobbade. Vi skulle träffa Abuna Elias, men han har hastigt fått ge sig iväg på en begravning. Nu är det i stället hans brorson och namne Elias Chacour, som nu är en av de ansvariga på skolan och som tar emot i sin farbrors arbetsrum och berättar om hur skolan en gång kom till, om hur de fortfarande kämpar med myndigheterna med tillstånden och om hur den fortfarande växer, nu senast med en universitetsfilial.

På vägen ut ur byn och mot Nasaret konstaterar jag att många år har gått sedan Abuna Elias startade sitt projekt, men visionerna finns kvar och nu tar en ny generation över… det känns hoppfullt. Vi kryper sakta ner mot Nasarets centrum, biltrafiken är tät och avgaserna tunga. Plötsligt ser vi den gamla Maria källan där Jesus mor hämtade sitt vatten och i bakgrunden skymtar den stora bebådelsekyrkan. Vårt mål är Sabeels kontor i Nasaret där vi ska träffa Jaanan, en ung flicka som snart kommer till Sverige för att bl.a. delta i Rättvis helg och sedan resa runt i skolor och kyrkor.

Vi fortsätter ner till Tiberias vidare runt sjön och upp på saligprisningarnas berg, för första gången på mycket länge är jag där utan grupp att guida runt och min dotter och jag talar om allt i bibeln som hänt här runt sjön. Jag har tid att sitta ner en stund i tystnad och stilla förundran över allt som Jesus gjorde här. Jag vandrar runt i den vackra trädgården och på en sten läser jag: Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner. Matt 5:9  Hur många gånger har jag inte bett om att freden ska komma till detta land, undrar jag där jag går. Plötsligt minns jag vad Abuna Chacour brukade säga: "Den här texten betyder något mer än att bara passivt vänta på fred, i grundtexten handlar det om att aktivt arbeta för fred och jobba så hårt att ens händer blir smutsiga för fredens skull". Så måste det vara, tänker jag, och minns att det egentligen är Alla helgons dag i dag och om många av dem kunde man nog säga: "De är de saliga som håller fred och de skall kallas Guds söner".

Genom Jordandalen, förbi Jeriko och upp mot Jerusalem fortsätter vår resa och när vi närmar oss Betlehem säger min dotter  - var det verkligen så här långt som Josef och Maria fick gå när de skulle skattskriva sig? Så är vi äntligen framme vid Betlehem och vi passerar checkpointen och börjar vandra in mot staden, vi får nämligen inte ta med den israeliska hyrbilen dit in. Så står den plötsligt där mitt framför oss, den nio meter höga muren som ska stänga av Betlehem totalt, den slingrar sig som en drake genom landskapet på både vänster och höger sida av vägen och jag får en stor klump i halsen och tårar i ögonen. Muren med sitt bevakningstorn och taggtråden gör nu Betlehem till ett enda stort fängelse, där man hålls fången utan rättegång eller ens för att vara anklagad för något brott, annat än att man är palestinier. Hur jag än försöker frigöra mig från tanken så går den till minnesbilder jag har från den gång jag stod framför ingången till ett av koncentrationslägren. Flera av mina vänner berättar att de inte har fått tillstånd för att resa till Jerusalem på mer än 10 år. Salim, som varit på SMU-scoutläger i Sverige, säger att det var lättare för honom att få tillstånd att resa till Göteborg än till in till Jerusalem för att besöka sin far som skulle operas för ett allvarligt hjärtfel och hur ska det bli nu med muren undrar han?

Vi bor på Sira skolan där jag tidigare jobbat och nästa dag hjälper vi till en stund med olivskörden. På eftermiddagen besöker vi Herdarnas äng i Beit Sahour och vi talar om julen 1992, då vi som familj bodde i Betlehem och firade jul där. Familjen minns att jag läste Julevangeliet i en av grottorna där herdarna sägs ha vaktat sina får den första julnatten. När vi från ängarna i Beit Sahour ser ut över landskapet möter oss ”muren” nu som ett staket i flera rader med en asfalterad bilväg mellan staketen och en bred avskalad yta på var sida där olivträden jämnats med marken.  Min dotter frågar: "Varför är staketet här, när gränsen för Betlehem ligger flera kilometer bort"? Rickard från Betlehem och som kör oss runt vet inte vad han ska svara, men säger att så här kan de ta mer av vår mark och pekar på en stor mängd olivträd som hamnat på fel sida av staketet,  – De där olivträden tillhör min kamrats familj, men de får inte tillstånd att skörda dem längre. Träden står allt för nära den judiska bosättningen Har Homa som nu intagit hela berget bortom Herdarnas äng.

Många människor jag möter, flera av dem aktiva kristna har tappat hoppet och framtidstron. I deras ögon ser jag en skrämmande tomhet och de säger att de inte längre vågar hoppas på en bättre framtid. Här är så många arbetslösa och bristen på jobb och pengar är stor, tristessen och detta att vara inlåst som i ett stort fängelse tär mycket hårt på oss, säger en av dem och fortsätter: "Emanuel, det är ändå inte pengar vi behöver mest just nu, - det är psykologer och terapeuter vi behöver, för alla här mår bara sämre och sämre."

Dagen därpå är jag tillbaka på Sabeel för veckomässa och lunch, något man firar varje torsdag. Vi läser texter från uppenbarelseboken och från saligprisningarna. När Naim Ateek frågar vad texten säger till oss i dag, är det flera som påminner om att vi har något att lita på, därför förlorar vi inte hoppet, trots att det ser ut som om de som i dag har makt ska kunna styra över våra liv så är det Gud som har den verkliga makten påminner de. Någon påminner om att mitt i alla svårigheter har Gud lovat att torka våra tårar… Vi delar bröd och vin och ber och tackar innan vi också äter en enkel måltid tillsammans, det är med nytt hopp jag vänder åter mot Betlehem.

Sista kvällen bjuder lärarna som jag tidigare jobbat med på Sira skolan på fest, vi får en riktigt fin kväll tillsammans. Vi skrattar och minns allt det roliga vi genom åren varit med om tillsammans, även de för mig nya lärarna deltar med samma glädje. Någon berättar om att de renoverat sitt hus, någon annan om planer på att bygga till eftersom familjen utökats och så möter mig åter en strimma av hopp, även om jag inte kan förstå hur de orkar eller kan klara av situationen. Men på något sätt fortsätter livet här trots alla svårigheter och motgångar. 

Tron hjälper dem att orka och jag mins att Lourette  på morgonbönen citerade ur psalm 60:
"Hör, o Gud, mitt rop, lyssna till min bön. Från jordens ända ropar jag till dig, ty du är min tillflykt, ett starkt torn mot fienden. Låt mig bo under dina vingars beskydd". Den psalmen brukade de läsa varje dag, då Betlehem invaderades för ett par år sedan och hennes familj blev instängda i en hel månad.

I affärerna såg jag tidigare i dag stora adventsstjärnor i papper med bjärta mönster och färger och på himlen blinkar några riktiga stjärnor svagt. När de här raderna sänds är det snart jul och vi sjunger åter sångerna om barnet som föddes i Davids stad, om herdarna på ängen och om stjärnan över stallet i Betlehem. Min bön och önskan är då att människorna här åter skall få höra ängeln säga till dem, trots murar och ockupation: "Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren.” 

Murar har fallit tidigare, härskare kommit och gått och förr eller senare kommer en rättvis fred till det här landet, en fred som ger alla människor, israeler och palestinier, en fred som kan leda till försoning och fredlig samexistens. Saliga är de som stiftar fred, de skall kallas Guds söner. Du och jag kan vara med i det arbetet om vi är beredda att låta våra händer bli smutsiga för fredens skull…

Emanuel Furbacken
Mellanösternsekreterare, på resa i det Heliga Landet hösten 2004

----------------------------------------------

Förbönsämnen enligt Missionskyrkans förbönskalender

Fjärde advent:

Andligt ledarskap
I våra församlingar är det många som gått in i uppgiften att leda, vårda och utveckla det lokala arbetet. En uppgift som kräver tid och stort engagemang. Vi ber om Guds kraft och välsignelse för er församlings ledarskap.

Mellanöstern
Situationen i Mellanöstern ger oss fortfarande anledning att be om fred och försoning mellan folken. Vi ber om stor vishet för ledare i de olika länderna att fatta de rätta besluten och arbeta för en rättvis och demokratisk utveckling i området.


Julhelgen:

Fred i världen
Alla längtar efter att få leva i fred och trygghet, men tyvärr är det många i vår värld som lever under helt andra omständigheter. Inför ett nytt år ropar vi till Gud om fred på vår jord och att våld och terror inte ska få fortsätta att breda ut sig!

Mission i andra länder
Annandag jul är sedan många år en viktig dag för vårt missionsarbete. Insamlingen till mission i andra länder har pågått under några veckor och håller på fram till trettondagen. Vi ber om glädje och offervillighet i stödet till våra systerkyrkor ute i världen och att evangeliet ska få bli till välsignelse för många.

   ____________________________________________
Det elektroniska veckobrevet skickas varje onsdag eftermiddag direkt till alla som har anmält sitt intresse. Anmälan görs på Svenska Missionskyrkans hemsida, www.missionskyrkan.se.


Svenska Missionskyrkan